En levande stereotyp

Jag har fram till nu levt mitt liv i en lögn. Naiv som jag var trodde jag att jag hade en egen och lite udda stil, men liksom alla andra som är "alternativa" på ett kollektivt sätt, är jag en levande stereotyp. Denna stilmall fanns i DN i helgen, och den är så träffande att jag nästan undrar om de inte har gjort ett hemma hos-reportage i mitt lilla internatrum på folkhögskolan.

Bratbohemen

Brunt, grönt och orange är inte bara kulören på innehållet i småbarnsblöjor utan även de färger som bratbohemen håller närmst sin bh-lösa barm. Hos denna till synes avslappnade stilfascist serveras det gröna teet i Muminmuggar med patina.

Signaturstil: ”Teakmöbler matchas bäst med teak” är bratbohemens devis i funkislyan där Arne Jacobsen är husgud och favoritklänningen fladdar på en stålgalge bredvid tjockteven.

Drömpryl: Att få äta veganfrukosten på ett bord med Perstorpsplatta från 50-talet sittandes på en Myranstol från samma tid.

Prisnivå: Från fem kronor för trasmattor från Myrorna upp till flera tusen för string hyllan med rätt vinkel, men det erkänner inte bratbohemen ens under hot om att strypa hankatten Edith. 
Butiker för bratbohemen: Marimekko, Norrmalmstorg 4, t Östermalmstorg, 10-gruppen, Götgatan 25, t Slussen, Retro.etc, Folkungagatan 65, t Medborgarplatsen.

Detta är mitt extremt stereotypa rum

Jag säger bara så sjukt läskigt! Mitt rum går i ljusgrönt, rödorange och naturfärger, (titta bara på färgerna på denna blogg), jag har börjat tycka att bh:n är ett relativt onödigt plagg, jag är en typisk slarvestet (pedantisk på ett avslappnat sätt), Mumin är en favorit och jag äger två rätt så patinerade muminkoppar, jag dricker absurda mängder te, en av mina loppisfyndade klänningar hänger, just precis, på en stålgalge på min vägg, jag är dock inte vegan men likväl vegetarian.

Till råga på allt fanns det en tillhörande bild på en tjej som sa ordet "episkt" vilket jag använder frekvent, och hon stod framför samma Josef Frank-tapet som återfinnes på min vägg hemma i föräldrahemmet.

Jag blir nästan mörkrädd.