Absolut särskrivningsgehör

Jag vet att det här med särskrivningar är ett väldiskuterat ämne bland alla språkpoliser där ute, men jag måste få dra mitt strå till den så kallade stacken. 

Ja jag vill gärna lära mig gå på vatten som the Man himself

Jag har förstått att människor med absolut gehör ofta känner ett oerhört obehag när de lyssnar på musik som inte är helt intonerad, och även om de kanske inte av snobbiga skäl föraktar människor som sjunger eller spelar falskt så är det omöjligt för dem att lyssna. Jag har absolut inte absolut gehör, men jag börjar undra om jag inte har nåt slags absolut gehör för sammansatta ord, ett absolut särskrivningsgehör. 

Min hypotes är att människor kan vara mer eller mindre tondöva, och även mer eller mindre särskrivningsblinda. Jag tror inte att en person med absolut gehör ser ner på någon tondöv, lika lite som jag ser ner på någon särskrivningsblind. Däremot skär det i min själ när jag ser en särskrivning kanske på samma sätt som det skär i personen med absolut gehörs själ när ett stycke spelas upp i fel tonart. 

Så tro mig, om jag uttrycker en sällan skådad förfäran över en stackars särskrivning, så är det inte för att jag med mina översittarfasoner vill sätta någon på plats. Jag mår bara inte så bra på grund av mitt handikapp. Jag ursäktar mig på förhand!

(Mycket pinsamt om jag efter detta mot förmodan skulle skriva en särskrivning någon gång, jag väljer att inte ursäkta mig på förhand för det eftersom det skulle kunna bli en självuppfyllande profetia)