Operation skallgång

Under min uppväxt har jag bott på en ö där det finns ett ganska rikt djurliv. Älg, rådjur, räv, lodjur och grävling kan man stöta på, och vid något tillfälle har det till och med funnits björn. Ön är ganska stor, och det finns mycket skog och obebodd mark där de kan husera fritt.

Tänk om man skulle samla en stor skara människor, en så stor skara att man skulle kunna täcka öns bredd om man stod med armlängds avstånd från varandra. Då skulle man kunna dra igång en rejäl skallgång med start på södra halvan ön och sen sakta vandra norrut så att man verkligen inte släpper igenom några djur till den bit av ön man redan har avverkat. Alltså skulle man tvinga alla djur mer och mer norrut tills de alla fanns på samma lilla del av ön. Vilken syn! En stor mängd älgar skulle skumpa omkring med långa ben, rävarna skulle smyga omkring och man skulle kanske se en och annan björn lufsa runt försynt i djurvimlet. Snacka om mingelstämning! Förmodligen skulle de nog inte må så bra, men det skulle vara ganska absurt. Hur skulle de reagera måntro?

Detta är inget ni bör prova hemma, det är bara en ytterst abstrakt tanke.
-

Sakta vi gå genom stan

Nu när vinden viner och snöstormen är ett faktum längtar jag till sommaren och kvällsliga promenader i stora städer tillsammans med fina vänner. 

Det vore nåt! 

Om att packa livets väskor

Jag befinner mig i den tid i livet när man packar livets väskor.

Hela uppväxten har varit ett packande av kunskap, erfarenheter, upplevelser, relationer och så vidare. Allt som gör oss till de vi är är packat i våra väskor. Alla har fått väskor som ser olika ut, och har olika egenskaper. Vissa lämpar sig bra för en charterresa till Kanarieöarna medan andra passar bättre för en vildmarksexpedition till östra Sibirien. Men de flesta väskor kan passa till många ändamål, bara man packar dem rätt. Under uppväxten har man baspackat väskan, och nu mellan vuxenvärlden och barndomen håller man på att specialisera sin packning för det som ska komma näst i livet. Jag tror att det är viktigt att man ser detta som en period av liv, och inte som ett evigt packande inför vad som komma skall. Jag tror även att man kommer fortsätta packa väskan hela livet, men att det med åren blir mer och mer fokus på att kolla igenom all den packning man redan har, än att fortsätta packa en massa nytt. Väskan är inte hur stor som helst, så ibland kanske man måste packa ur något för att ge plats för något annat. Ibland kanske man känner att något i väskan är alldeles för tungt, och behöver bärhjälp eller helt enkelt behöver inse att man måste packa ur det. Ibland måste man kanske packa på ett smartare sätt så att det går bättre att bära väskan.

Om att packa livets väskor. 

 Vad packar du i ditt livs väskor? 

Vänner är som musik

En sak som jag funderar mycket på är det sociala samspelet mellan olika människor. Hur det kommer sig att man blir vän med vissa och inte med andra, och hur man kan gå ihop sjukt bra med någon som man först inte tyckte om alls.

Ett tankeexperiment jag bruka göra är att jämföra vänner med musik. 

I alla fall jag lyssnar mycket på musik, men har svårt att bedöma bra musik vid första lyssningen. Ofta kan en låt som man fastnar vid redan från början kännas banal och tråkig efter ett tag, medan en låt som känns svår och ointaglig vid första lyssningen kan växa enormt när man har kommit in i harmoniken och allt. 

Lite så tror jag att det kan vara med människor. Inte förutsatt att man kommer tröttna på en människa som man tycker om direkt, men man kanske upptäcker efter ett tag att det är någon annan än den man trodde från början man passar bäst ihop med. Det första intrycket kanske inte var så bra, men när man har lärt känna personen på riktigt kanske man förstår den komplicerade "harmoniken" på ett annat sätt. 

Första intryck kan vara så extremt förledande! Både när det gäller musik och människor. 

En levande stereotyp

Jag har fram till nu levt mitt liv i en lögn. Naiv som jag var trodde jag att jag hade en egen och lite udda stil, men liksom alla andra som är "alternativa" på ett kollektivt sätt, är jag en levande stereotyp. Denna stilmall fanns i DN i helgen, och den är så träffande att jag nästan undrar om de inte har gjort ett hemma hos-reportage i mitt lilla internatrum på folkhögskolan.

Bratbohemen

Brunt, grönt och orange är inte bara kulören på innehållet i småbarnsblöjor utan även de färger som bratbohemen håller närmst sin bh-lösa barm. Hos denna till synes avslappnade stilfascist serveras det gröna teet i Muminmuggar med patina.

Signaturstil: ”Teakmöbler matchas bäst med teak” är bratbohemens devis i funkislyan där Arne Jacobsen är husgud och favoritklänningen fladdar på en stålgalge bredvid tjockteven.

Drömpryl: Att få äta veganfrukosten på ett bord med Perstorpsplatta från 50-talet sittandes på en Myranstol från samma tid.

Prisnivå: Från fem kronor för trasmattor från Myrorna upp till flera tusen för string hyllan med rätt vinkel, men det erkänner inte bratbohemen ens under hot om att strypa hankatten Edith. 
Butiker för bratbohemen: Marimekko, Norrmalmstorg 4, t Östermalmstorg, 10-gruppen, Götgatan 25, t Slussen, Retro.etc, Folkungagatan 65, t Medborgarplatsen.

Detta är mitt extremt stereotypa rum

Jag säger bara så sjukt läskigt! Mitt rum går i ljusgrönt, rödorange och naturfärger, (titta bara på färgerna på denna blogg), jag har börjat tycka att bh:n är ett relativt onödigt plagg, jag är en typisk slarvestet (pedantisk på ett avslappnat sätt), Mumin är en favorit och jag äger två rätt så patinerade muminkoppar, jag dricker absurda mängder te, en av mina loppisfyndade klänningar hänger, just precis, på en stålgalge på min vägg, jag är dock inte vegan men likväl vegetarian.

Till råga på allt fanns det en tillhörande bild på en tjej som sa ordet "episkt" vilket jag använder frekvent, och hon stod framför samma Josef Frank-tapet som återfinnes på min vägg hemma i föräldrahemmet.

Jag blir nästan mörkrädd. 

Leve posten!

Som gammal posttjänstekvinna förespråkar jag det traditionella sättet att skicka hälsningar på. Det är ju så fantastiskt kul att få ett fysiskt brev, och med den vetskapen är det ju så otroligt kul att skicka fysiska brev! Någon blir ju som glad. Det är även sjukt kul att tillverka egna kort, så det är en win-win situation!                           Här är några kort jag skickade i somras!

                                                             -     -                                                         Kul som bara den! 

Absolut särskrivningsgehör

Jag vet att det här med särskrivningar är ett väldiskuterat ämne bland alla språkpoliser där ute, men jag måste få dra mitt strå till den så kallade stacken. 

Ja jag vill gärna lära mig gå på vatten som the Man himself

Jag har förstått att människor med absolut gehör ofta känner ett oerhört obehag när de lyssnar på musik som inte är helt intonerad, och även om de kanske inte av snobbiga skäl föraktar människor som sjunger eller spelar falskt så är det omöjligt för dem att lyssna. Jag har absolut inte absolut gehör, men jag börjar undra om jag inte har nåt slags absolut gehör för sammansatta ord, ett absolut särskrivningsgehör. 

Min hypotes är att människor kan vara mer eller mindre tondöva, och även mer eller mindre särskrivningsblinda. Jag tror inte att en person med absolut gehör ser ner på någon tondöv, lika lite som jag ser ner på någon särskrivningsblind. Däremot skär det i min själ när jag ser en särskrivning kanske på samma sätt som det skär i personen med absolut gehörs själ när ett stycke spelas upp i fel tonart. 

Så tro mig, om jag uttrycker en sällan skådad förfäran över en stackars särskrivning, så är det inte för att jag med mina översittarfasoner vill sätta någon på plats. Jag mår bara inte så bra på grund av mitt handikapp. Jag ursäktar mig på förhand!

(Mycket pinsamt om jag efter detta mot förmodan skulle skriva en särskrivning någon gång, jag väljer att inte ursäkta mig på förhand för det eftersom det skulle kunna bli en självuppfyllande profetia) 

Utkommen ur bloggarderoben

Det finns ett visst antal saker som jag har bestämt mig för att aldrig alternativt aldrig mer göra i mitt liv. På den listan återfinnes saker som att åka på charterresa, dricka alkohol, åka karusell på ett tillfälligt uppsatt tivoli eller spela bort pengar.

Ertappad och med den oförstående blicken hos en som aldrig borde ha bloggat i hela sitt liv

Att starta en blogg låg på den listan. Det är helt enkelt en sådan sak som jag inte gör, och det var jag stolt över. Till denna dag.

Jag vet inte varför jag startade den, kanske var det för att:

• Jag stör mig på folk som låser fast sig vid åsikter utan att egentligen ha något belägg (det värsta är att jag själv gör det  hela tiden, att aldrig starta en blogg är ett typexempel på en åsikt som jag har låst fast mig vid utan att egentligen veta varför)
• Jag har mycket tid just nu och behöver ett litet projekt
• Jag som alla människor förmodligen har ett enormt bekräftelsebehov 
• Alberto Tomba är ett roligt namn
• Jag är smygimponerad av den arma skara bloggare som faktiskt har nått nånstans 

Vem vet. Inte jag. 

Men här är jag i alla fall! Men den stora frågan är om det är för att stanna.